Godmorgon!

Igår hade jag helt enkelt inget liv.
Kom hem efter jobb, tänkte vila lite. Max 3 timmar, går och lägger mig. Och somnar.
Vaknar vid halv 9 av panik och tror jag försovit mig till jobb och börjar undra varför pappa inte väckt mig.
Kollar ut och inser klockan är halv 9 på kvällen och somnar om igen. Vaknar sen vid 12 och går upp. Sätter mig en stund vid datan och sen somnar om.

Idag ska vi på visning av Kristoffer. Det känns konstigt. Att se en död människa som jag känt hela livet. Livlös.
Egentligen vill jag inte dit. Jag vill bara minnas honom från när han var vid liv, men jag tror att jag hade ångrat mig om jag inte hade gått dit. Det är min sista chans att någonsin se honom. Att tala till honom...
 
Jag känner mig helt illamående..

Jag undrar hur han kommer att se ut, kommer han vara som jag minns honom? Kommer det bara se ut som att han sover? Jag vågar inte ens tänka på det, vi lever i en sådan jävla sjuk värld att jag bara vill spy på den..

Man försöker trots allt vara glad. Jag försöker tänka positivt och vara glad över att han inte led eller fattade vad som hände. I hans ögon blev allt bara svart och han visste inte vad som hände. Men kvar blir oss andra som lider. Som kämpar varje dag med att gå vidare i sin vardag. Att leva som vanligt, men det är fan inte lätt!
Det känns så bra att kunna prata ut med folk om det som har hänt, det känns som att man delar med sig och lättar på hjärtat men sen kommer man till den punkten när man inte vet när man ska sluta prata.
Jag mår bättre av att prata om detta, men man vill inte vara en börda för andra eller att de ska få för sig att jag bara är ute efter uppmärksamhet, och jag vill faktiskt inte att folk ska tycka synd om mig hela tiden!
Det får allt bara till att kännas ännu värre. Jag är en kämpe och kommer klara av detta, men det kommer ta tid för själen att läka efter detta. Om det ens kommer att läka?

Att gå igeom något sådant här är inte ens något man önskar sin värsta fiende att gå igenom.