Torsdag för två veckor sen fick jag höra av pappa att Lena hade ringt. Kristoffer hade kollapsat på gymmet. Jag visste ingenting, pappa sa han skulle läggas in och vara sövd över natten för att inte anstränga kroppen. Hans kropp skulle få vila över natten och ta igen på krafterna. Inget farligt. Alla hans värden var bra och allt skulle bli bra igen, inget allvarligt.

Lördagen den 26e Juli runt 14.00-14.30 kommer Tom in och säger åt mig att det är min pappa i telefonen. Jag skrattar lite och tycker det är lite gulligt att pappa ringer hem till Tom bara för att höra hur det är med mig. Men det är ju sån han är. En bra pappa som bryr sig om sitt barn och bara vill höra att allt är okej. Tar tag i luren och hör på rösten något är fel. Han börjar sin mening med "...Du vet att Kristoffer kollapsade, och åkte in på sjukhus" Han behövde inte ens säga orden, innerst inne visste jag precis vad han skulle säga. "Tyvärr så klarade han inte sig, han dog"

Tom hade fattat att det hade hänt något, gick och hämtade en stol till mig och jag bara föll ner på den. Jag kunde inte säga något, tårarna bara rann nedför kinderna. Hjärtat krossades i tusen bitar och jag bara kände mig tom inombords. Pappa försökte prata med mig. Fan vad svårt det måste vara att säga några tröstande ord i en sån hemsk situation, så nära men ändå alldeles för långt bort. Sen tog mamma luren. Kommer inte ihåg så mycket mer. Det mesta blev svart efter det, men jag kommer ihåg att Tom höll mig i handen under hela tiden.

Man tänker och tänker. Försöker minnas alla minnen tillsammans med honom. Under hela mitt liv och uppväxt har han funnits med oss. Vår familj. Vår släkt. Och berikat våra liv med sina skratt, sina långa och smarta konversationer och sitt kunnande om i princip det mesta. Men det finns en sak som bara ekar om och om i huvud och som gör mig så jävla arg och förbannad.

Den 25:e April var Kristoffer, jag, Jimmy och Tobias ute i Trelleborg för att fira min födelsedag. Jag och Kristoffer satt och pratade om livet hela kvällen. Han sa åt mig att ta vara på livet, att inte hoppa på en utbildning om jag inte kände mig säker. Inte skulle känna press från människor runt omkring mig. Att gå min egen väg och göra det jag vill göra med livet.

Det får mig att blir så jävla arg och ledsen.
Kristoffer var en person med så stort hjärta. Han var även smart. Han var mycket händig med datorer och pluggade IT i Ronneby. Något han verkligen älskade. Han visste vad han ville göra med sitt liv och jobbade så hårt även på lov och helger. Han gjorde något han verkligen brann för. Och till vilken nytta egentligen? Jag är jätteglad över att Kristoffer fick göra det som gjorde han lycklig, men jag blir så jävla arg och förbannad över att han inte fick avsluta sina studier, och sen därefter verkligen börja jobba med det på riktigt. Tjäna pengar så han en vacker dag hade kunnat köpa sig ett hus till sin fru och sina barn. Tyvärr fick han aldrig chansen att uppleva den lyckan i livet..

Livet är till för att levas, och 22 år är en väldigt kort tid för en människa att hinna göra något med sitt liv. Det är så jävla orättvist att något sånt här får lov att hända. Jag är så glad att jag fick chansen att lära känna Kristoffer, men jag ångrar att jag inte tog mig tid till att träffa både honom och min släkt lite oftare. Man tar så himla mycket för givet och det finns inte i ens värld att något sånt här kan hända en själv. Man har byggt upp en trygg värld att leva i och när denna tryggheten helt plötsligt försvinner rasar hela ens liv samman. Ta en kniv och vrid om den i mitt hjärta, det känns ungefär likadant.

Jag saknar Kristoffer så mycket. Han förtjänade verkligen inte detta. Han skulle aldrig göra en fluga förnär. Han ville att alla i hans omgivning skulle må bra och vara lyckliga. Han var blodgivare och har fått mig till att ansöka om att också bli det, han får mig att vilja bli en bättre människa. Han får mig att vilja hjälpa andra och får mig att vilja förändras till det bättre. Det är som Andreas hans bror sa till mig, Jag tror Kristoffer hade förändrat världen....Och det tror jag med...